Louise i New York City

Jag fick mig en riktig tankeställare idag när jag tog mig hem från tunnelbanan. Här på Manhattans gator finns det människor som tyvärr kallar gatan sitt hem. Ibland är det hemskt att se hur en människa kan falla så långt ner, och jag undrar om vissa någonsin kan ta sig upp, eller om dom ens vill det. Vissa människor sitter med små hemmagjorda plakat där det står att de gärna vill ha pengar eller mat och det följs ofta av ett "God Bless You".  Varje dag ser jag dessa människor och det händer ibland att jag ger några slantar. Idag gick jag förbi en man med slitna och smutsiga kläder som med hela sitt kroppspåk sa att han var trött och hungrig. Det skar verkligen i hjärtat på mig, men jag var tyvärr tvungen att neka honom pengar för jag hade inga kontanter på mig. Jag fick som svar "Ok, God Bless You!". Det var först idag som det slog mig att han fortfarande har sin tro kvar, och det är antagligen det som håller honom vid liv.

För mig som inte är en troende människa är detta något väldigt främmande. Jag har valt att tro på vetenskap, och på att saker och ting händer p.g.a. ens egen vilja. Jag är en människa som vill tro att jag är där jag är för att JAG har bestämt det. Men, ibland skulle det kanske vara skönt att tro på att någon högre makt styr vad som händer i mitt liv. Det skulle kanske vara någon slags tröst och trygghet att tro på någon som tar hand om mig och ser över mig.

Men, nu gör jag ju inte det, och jag kommer nog alltid vara lika förundrad över vissa människors starka tro till gud. Jag kommer speciellt förundra mig över människan jag mötte idag, som fastän han lever på gatan tror på en gud som ska hjälpa honom genom livet.