Louise i New York City

"Flygplansmat är jag fruktansvärt trött på! (...) Har ni sett den där filmen Alive? När dom crashar i berget och är tvugna att äta upp varandra. Jag lovar att dom hade flygplansmat kvar när dom fatta det beslutet!" Johan Glans i Stockholm live.

Nu var inte min flyplansmat så illa när jag flög över till New York, den var faktiskt helt ok men jag tycker att det är så himla roligt. Jag har haft en minst sagt underlig resa över hit, både på gott och på ont. Sa hejdå till mina föräldrar när klockan var ca. 5.30 på morgonen och gick för att leta upp mig gate. Väl framme vid gaten så träffade jag en kille som heter Brian. En riktigt social kille som blivit skickad till Gbg för att rapportera om Springsteen konserten (häftigt tänkte jag, men det blir bättre).

Jag blev ju självklart väldigt nyfiken på vad denna Brian jobbade med och fick reda på att han jobbar på en radiostation i NYC där han intervjuar massa olika band och extreme athletes. Han fråga mig om jag visste vem Bam var (duh, vem vet inte det?! förutom mina föräldrar som säkert ser ut som frågetecken nu :P) Jag sa i alla fall att jag självklart visste vem Bam var, då kläcker killen ur sig att dom två är kompisar! (morr!) Han känner även Tony Hawk och trummisen i Ramones. Lite smått omtummlad av denna information så satte vi oss på våra platser i flygplanet, långt från varandra där jag somnade som en stock. Kan ju oftast inte sova på flyg men denna gången gick det bra. Drömde om alla vänner hemma, vänner i nyc, och även om denna killens jobb. Efter att vi landat i Paris så bestämde vi oss för att slå våra kloka huvuden ihop för att hitta till nästa gate (vi skulle ju båda till JFK flygplatsen) och vi virrade oss igenom hela flyplatsen medans jag frågade ut stackars Brian om alla som han har träffat och konserer han var varit på. Jag gjorde ett tappert försök med att verka "cool" jag med och berättade om att jag sett MCR och TBS i Madison Square Garden. Hans svar var då :oh, cool.. yeah those guys are f*cking hallerious. I know the guys in Taking back sunday and I intervjued Gerard Way once. Det var ungefär här som jag bestämde mig för att hålla tyst om saker jag har gjort och bara ägna mig att att börja hata killen! Nej, jag hatar ju honom inte på riktigt såklart, men oj vad jag vill ha hans jobb. Dum som jag var så tog jag inte hans mobilnummer. Han hade ju säkert kunnat fixa in mig och mina kompisar på massa konserter juh! Dumma dumma dumma Louise!!

Det var tur att jag började prata med Brian för annars hade inte denna resan varit speciellt rolig. Efter två roliga veckor i Sverige och en underbar Torsdagskväll så var det inte direkt lättare att slita sig från hemmet. Men nu sitter jag vid datorn här i nyc lägenheten på upper east side och bloggar som vanligt. Det känns lite lättare nu när jag väl är här men det är fortfarande jobbigt. Just det ja, jag glömde nästan att berätta om detta. När jag anlänt till NY och väntade på mitt bagage så började jag bli lite nervös. Bagaget kom aldrig så jag gick till en kostymgubbe med matchande hatt och frågade om han sett min väska (en stor svart med handtag på..) han frågade då efter mitt namn och konstaterade att min väska var en av dom som blev kvar i Paris. Jippie! Jag fick en lapp och traskade vidare till ett kontor där jag skulle prata med ytterligare en person. Hon bad så mycket om ursäkt och sa att väskan skulle komma hem till mig samma kväll eller kanske dagen efter på morgonen. (inte illa!). Sen så gav hon mig en neccessär fylld med bra ha grejer till en flygresa. Blev ganska imponerad att dom tog hand om det så bra så jag blev inte ens arg. Men vi får se hur länge det varar, det vill säga om min väska kommer hem till mig imorn. Annars blir jag grining, det skulle i så fall vara andra gången jag blir av med min skinnjacka som jag köpte förra veckan. Bra jobbat Louise, jag är stolt över dig.

Jag visste att det skulle bli känslosamt att åka hem till alla kompisar och till familjen igen, men jag trodde aldrig att jag skulle känna så här! Efter festen i lördags (som var skitrolig) så vill jag INTE åka tillbaka till New York. Vem hade trott detta? Inte jag. Nu vet jag hur mycket jag har saknat alla vänner här hemma och hur mycket jag älskar mina vänner. Det verkligen skär i hjärtat på mig att lämna dom igen när jag vet att jag inte kommer se tills jullovet. Vad har jag gett mig in på? Varför var jag tvungen att vara så äventyrssugen och bestämma mig för att lämna mitt säkra bo här? Varför kan inte jag bara nöja mig med att stanna i lilla Skövde? Nej, för jag vill göra något nu när jag är ung och när jag faktiskt kan, men fy f*n va jobbigt det är nu. Det som är ännu värre är att jag bara har mig själv att skylla, och det är bara jag som kan ändra på hur jag känner. Hoppas verkligen att jag kommer må bättre när jag väl är i New York, för annars kommer det bli lååånga 6 månader!

Nu är det äntligen lördag och ikväll ska Johanna ha sin fest! Jag känner på mig att jag kommer bli riktigt känslosam när jag träffar alla kompisar igen, men det kommer bara bli roligt! Har inte så mycket att skriva om nu innan festen har börjat men jag lägger upp en passande låt som ni kan lyssna på istället för att läsa mitt babbel om hur jag har saknat alla här hemma. Detta är en omgjord klassiker som är en riktig sommarlåt, därav namnet "boys of summer" med "Ataris"

Gerard Way sa en gång i en intervju att han känner sig trygg i ett hus som har många böcker. Jag är exakt likadan fast det gäller musik istället. Jag känner mig trygg och bekväm i ett hus som är fyllt med cd-skivor och vinylskivor. Just nu så är ju lägenheten i New York ganska tom när det gäller cd-skivor, och det gillar jag inte! Men samtidigt så vill jag inte köpa för många för jag ska ju få hem dom till Sverige förr eller senare. Men i alla fall, jag bygger upp min lilla samling där borta väldigt sakta men säkert. När jag kom hem till Sverige så gick jag upp till mitt rum för att pussa på min vägg och beundra mina cd-skivor. Nej, jag är inte komplett galen, jag är bara stolt över min vägg som jag faktikt har fixat till nästan själv. Ni anar inte hur länge jag tjatade för att få måla min vägg svart, men resultatet blev riktigt bra. Efter det så satte jag mig ner på golvet för att kolla igenom pappas vinyl och LP-skovor. Det var något som jag brukade göra ganska ofta när jag bodde hemma. Jag älskar känslan av att hålla i en vinylskiva, jag har en speciell favorit av pappas alla skivor och det är God save the queen med Sex Pistols. Vadå kult? Nej, nu ska jag tillbaka till mina skivor och se om det är någon som jag vill ta med tillbaka till New York. Sen så ska jag in till Skövde för att köpa en ny jacka, för det är ju så fruktansvärt kallt här! Svensk sommar när den är som allra bäst!

usch, vilken tråkig början på min dag! Blev väckt av mamma idag när klockan var ca 10 och jag kunde verkligen inte gå upp. Det var så fruktansvärt segt och jag sitter fortfarande lite zombie-aktig här i soffan. Jag är helt säker på att jag var så mega seg i morses för att jag visste att jag skulle till tandläkaren för att laga en tand. Jag visste att det skulle bli jobbigt för redan på vägen till bödeln eller jag menar tandläkaren blev jag attakerad av grannens hund. Eller, inte direkt attakerad, den ville väl mest hälsa men det är inte så himla roligt när det är en stor schäfer hund man inte känner. Ja i alla fall, när jag väl satt i tandläkarstolen så var jag ändå ganska lugn, det vill säga tills han tog fram borren! Med en stor tuss med något bomullsliknande massa, någon minidamsugare, och en borr i munnen så satt jag där i stolen och tänkte "slappna av, slappna av, slappna av" Inte så himla lätt utan bedövning och när man hör det där vidriga ljudet av borren. Man kan ju lika gärna ha varit med i Saw eller Hostel, det var lika läskigt! Haha, eller nu kanske jag överdriver en smula. Jag kan ju medela att jag kom därifrån levande efter ca. 30 minuter av tortyr. Jag var lite tveksam ett tag men här sitter jag ju i soffan så allt gick ju bra tillslut.

Det är helt sjukt hur allt känns så normalt så fort. Just nu sitter jag i en av de nya fåtöljerna, i vardagsrummet, hemma i Stenstorp. Det är verkligen en speciell känsla att sitta hemma hos föräldrarna igen och kolla på TV (!), det har vi ju ingen i lägenheten i New York. Skövde är verkligen en liten stad och det märkte jag verkligen igår, fast på ett bra sätt såklart. Detta var vad som hände. Jag skulle träffa Johanna och Åsa på Norma Jeans för att ta en fika men jag var lite för tidig, så för att ta kål på lite tid så gick jag in till H&M. Vem åkte upp för rulltrappan då om inte Miriam Johansson (klass kompis från gymnasiet som nu bor i Norge). Lika paffa båda två så kramade vi om varandra medans vi båda stammade fram "hej,va kul att se dig här!". Jag följde senare med henne till Vero Moda och Gina Tricot, för vi var båda på jakt efter något, men jag hittade inget direkt då. När det äntligen var tid så gick jag till Norma Jeans där jag mötte Johanna och Åsa, jag kan inte fatta att jag inte har sett dom på 6 månader. Så underbart att se dom igen, allt var som vanligt igen och vi satt där och skrattade, speciellt när Johanna fastnade i en kaffekopp (japp, ni läste rätt, en kaffekopp!). Efter några timmar med massa skratt och prat om midsommar så bestämde vi oss för att det var dags att ge oss vidare, så Åsa åkte hem till sig och jag och Johanna gick hem till henne. Men eftersom igår var en speciell dag så träffade jag Söder när han stod i pressbyrån och väntade på att betala. Glad som jag var så slängde jag armarna om denna kompis som jag även kallar lillebror, och vi släppte inte taget om varandra tills han var tvungen att gå tillbaka till jobbet (han hade ju bara rast). I alla fall, väl hemma hos Johanna så kollade vi på The Holiday, åt melon, och så klippte hon håret på mig. Alltså så var det precis som att jag aldrig har varit hemmifrån. Herre jösses vad jag saknar mina att umgås med alla kompisar här hemma!!