känslosam berg o dalbana med flyplansmat och bagage i paris.. det var min resa det
"Flygplansmat är jag fruktansvärt trött på! (...) Har ni sett den där filmen Alive? När dom crashar i berget och är tvugna att äta upp varandra. Jag lovar att dom hade flygplansmat kvar när dom fatta det beslutet!" Johan Glans i Stockholm live.
Nu var inte min flyplansmat så illa när jag flög över till New York, den var faktiskt helt ok men jag tycker att det är så himla roligt. Jag har haft en minst sagt underlig resa över hit, både på gott och på ont. Sa hejdå till mina föräldrar när klockan var ca. 5.30 på morgonen och gick för att leta upp mig gate. Väl framme vid gaten så träffade jag en kille som heter Brian. En riktigt social kille som blivit skickad till Gbg för att rapportera om Springsteen konserten (häftigt tänkte jag, men det blir bättre).
Jag blev ju självklart väldigt nyfiken på vad denna Brian jobbade med och fick reda på att han jobbar på en radiostation i NYC där han intervjuar massa olika band och extreme athletes. Han fråga mig om jag visste vem Bam var (duh, vem vet inte det?! förutom mina föräldrar som säkert ser ut som frågetecken nu :P) Jag sa i alla fall att jag självklart visste vem Bam var, då kläcker killen ur sig att dom två är kompisar! (morr!) Han känner även Tony Hawk och trummisen i Ramones. Lite smått omtummlad av denna information så satte vi oss på våra platser i flygplanet, långt från varandra där jag somnade som en stock. Kan ju oftast inte sova på flyg men denna gången gick det bra. Drömde om alla vänner hemma, vänner i nyc, och även om denna killens jobb. Efter att vi landat i Paris så bestämde vi oss för att slå våra kloka huvuden ihop för att hitta till nästa gate (vi skulle ju båda till JFK flygplatsen) och vi virrade oss igenom hela flyplatsen medans jag frågade ut stackars Brian om alla som han har träffat och konserer han var varit på. Jag gjorde ett tappert försök med att verka "cool" jag med och berättade om att jag sett MCR och TBS i Madison Square Garden. Hans svar var då :oh, cool.. yeah those guys are f*cking hallerious. I know the guys in Taking back sunday and I intervjued Gerard Way once. Det var ungefär här som jag bestämde mig för att hålla tyst om saker jag har gjort och bara ägna mig att att börja hata killen! Nej, jag hatar ju honom inte på riktigt såklart, men oj vad jag vill ha hans jobb. Dum som jag var så tog jag inte hans mobilnummer. Han hade ju säkert kunnat fixa in mig och mina kompisar på massa konserter juh! Dumma dumma dumma Louise!!
Det var tur att jag började prata med Brian för annars hade inte denna resan varit speciellt rolig. Efter två roliga veckor i Sverige och en underbar Torsdagskväll så var det inte direkt lättare att slita sig från hemmet. Men nu sitter jag vid datorn här i nyc lägenheten på upper east side och bloggar som vanligt. Det känns lite lättare nu när jag väl är här men det är fortfarande jobbigt. Just det ja, jag glömde nästan att berätta om detta. När jag anlänt till NY och väntade på mitt bagage så började jag bli lite nervös. Bagaget kom aldrig så jag gick till en kostymgubbe med matchande hatt och frågade om han sett min väska (en stor svart med handtag på..) han frågade då efter mitt namn och konstaterade att min väska var en av dom som blev kvar i Paris. Jippie! Jag fick en lapp och traskade vidare till ett kontor där jag skulle prata med ytterligare en person. Hon bad så mycket om ursäkt och sa att väskan skulle komma hem till mig samma kväll eller kanske dagen efter på morgonen. (inte illa!). Sen så gav hon mig en neccessär fylld med bra ha grejer till en flygresa. Blev ganska imponerad att dom tog hand om det så bra så jag blev inte ens arg. Men vi får se hur länge det varar, det vill säga om min väska kommer hem till mig imorn. Annars blir jag grining, det skulle i så fall vara andra gången jag blir av med min skinnjacka som jag köpte förra veckan. Bra jobbat Louise, jag är stolt över dig.
Nu var inte min flyplansmat så illa när jag flög över till New York, den var faktiskt helt ok men jag tycker att det är så himla roligt. Jag har haft en minst sagt underlig resa över hit, både på gott och på ont. Sa hejdå till mina föräldrar när klockan var ca. 5.30 på morgonen och gick för att leta upp mig gate. Väl framme vid gaten så träffade jag en kille som heter Brian. En riktigt social kille som blivit skickad till Gbg för att rapportera om Springsteen konserten (häftigt tänkte jag, men det blir bättre).
Jag blev ju självklart väldigt nyfiken på vad denna Brian jobbade med och fick reda på att han jobbar på en radiostation i NYC där han intervjuar massa olika band och extreme athletes. Han fråga mig om jag visste vem Bam var (duh, vem vet inte det?! förutom mina föräldrar som säkert ser ut som frågetecken nu :P) Jag sa i alla fall att jag självklart visste vem Bam var, då kläcker killen ur sig att dom två är kompisar! (morr!) Han känner även Tony Hawk och trummisen i Ramones. Lite smått omtummlad av denna information så satte vi oss på våra platser i flygplanet, långt från varandra där jag somnade som en stock. Kan ju oftast inte sova på flyg men denna gången gick det bra. Drömde om alla vänner hemma, vänner i nyc, och även om denna killens jobb. Efter att vi landat i Paris så bestämde vi oss för att slå våra kloka huvuden ihop för att hitta till nästa gate (vi skulle ju båda till JFK flygplatsen) och vi virrade oss igenom hela flyplatsen medans jag frågade ut stackars Brian om alla som han har träffat och konserer han var varit på. Jag gjorde ett tappert försök med att verka "cool" jag med och berättade om att jag sett MCR och TBS i Madison Square Garden. Hans svar var då :oh, cool.. yeah those guys are f*cking hallerious. I know the guys in Taking back sunday and I intervjued Gerard Way once. Det var ungefär här som jag bestämde mig för att hålla tyst om saker jag har gjort och bara ägna mig att att börja hata killen! Nej, jag hatar ju honom inte på riktigt såklart, men oj vad jag vill ha hans jobb. Dum som jag var så tog jag inte hans mobilnummer. Han hade ju säkert kunnat fixa in mig och mina kompisar på massa konserter juh! Dumma dumma dumma Louise!!
Det var tur att jag började prata med Brian för annars hade inte denna resan varit speciellt rolig. Efter två roliga veckor i Sverige och en underbar Torsdagskväll så var det inte direkt lättare att slita sig från hemmet. Men nu sitter jag vid datorn här i nyc lägenheten på upper east side och bloggar som vanligt. Det känns lite lättare nu när jag väl är här men det är fortfarande jobbigt. Just det ja, jag glömde nästan att berätta om detta. När jag anlänt till NY och väntade på mitt bagage så började jag bli lite nervös. Bagaget kom aldrig så jag gick till en kostymgubbe med matchande hatt och frågade om han sett min väska (en stor svart med handtag på..) han frågade då efter mitt namn och konstaterade att min väska var en av dom som blev kvar i Paris. Jippie! Jag fick en lapp och traskade vidare till ett kontor där jag skulle prata med ytterligare en person. Hon bad så mycket om ursäkt och sa att väskan skulle komma hem till mig samma kväll eller kanske dagen efter på morgonen. (inte illa!). Sen så gav hon mig en neccessär fylld med bra ha grejer till en flygresa. Blev ganska imponerad att dom tog hand om det så bra så jag blev inte ens arg. Men vi får se hur länge det varar, det vill säga om min väska kommer hem till mig imorn. Annars blir jag grining, det skulle i så fall vara andra gången jag blir av med min skinnjacka som jag köpte förra veckan. Bra jobbat Louise, jag är stolt över dig.
Kommentarer
Trackback
