Vart går gränsen till att vara galen?
Jag slutar aldrig förvånas över vissa människor i tunnelbanetågen. Igår till exempel, satt jag i samma vagn som en riktigt udda människa. Han satt ensam i en fullsatt vagn, då menar jag att precis där han satt fanns satt inga andra människor. Det såg ut som att han hade ett slags magnetfält runt om sig där ingen annan kunde vistas. Denna människa pratade för sig själv på spanska medans han vaggade fram och tillbaka med ögonen stängda. Han satt redan i vagnen när jag hoppade på på 86street, och han satt kvar när jag gick av på Fulton street (!). Under den tiden pratade han non-stop, och han vevade runt med händerna när han sa något viktigt. Eller, nu vet jag ju inte om det var viktigt eftersom han pratade på spanska, men det lät viktigt i varje fall.
Han toppade utan tvekan en annan udda människa jag stötte på för ett tag sedan. Denna människan satt givetvis brevid mig, och jag som har så svårt att hålla mig för skratt var tvungen att flytta mig ifrån honom. Han satt och sjöng någon låt i överdrivet hög falsett, förutom när han avbröt sin "skönsång" för att "beatboxa" och säga "Hey Johnny, Go Johnny!". Jag kunde inte tro mina öron eller ögon, och han lät så fruktansvärt roligt så jag kunde inte sluta skratta. I rädsla av att han skulle bli arg och få något utbrott på mig så flyttade jag mig ifrån honom.
Jag antar att detta är lite av charmen med en storstad, vart man än vänder sig så möter man udda människor som förgyller ens vardag.
