Louise i New York City

Så där stod jag. Jag frös arslet av mig och hoppade lite lätt på samma ställe. Sen hör jag en bekant stämma bakom mig säga "Cold ha?" Jag vände mig om och vem stod där om inte Professor Wiedenbaum. Han var min religionslärare förra kvartalet och han är den bästa lärare jag någonsin har haft! Det jag gillar med honom är att man inte har en Lärare-Elev relation till honom utan han ger en känsla av att man är på samma våglängd (fast han är ju då bra mycket smartare).

Så istället för att stå där och tänka på mitt eländiga liv med en ipod på fullt ös och en förfrusen bakdel, hade jag nu en rolig och intressant konversation med Wiedenbaum (fast jag frös fortfarande). Vi prata om Berkeley College, att det är alldeles för många svenskar på skolan, ekonomin, Thailand, och (så klart) att jag inte ser speciellt svensk ut. Jag får nästan alltid höra detta "är du verkligen svensk? Jamen, dina föräldrar då?". Han fråga självklart samma sak och jag sa att "JA, jag är svensk!" men jag är ganska van vid den frågan nu. Jag berätta även om en grej som jag har fått höra från mina föräldrar. 

När jag var riktigt liten (alltså, leka i sandlådan liten) hade jag följt med min nyfunna vän Joakim hem. Hans mamma Pirio. som aldrig hade sett mig förut, undrade såklart vem jag var och ringde till min dagmamma Siv för att se om hon visste vart jag hörde hemma. Hennes förklaring på hur jag såg ut var "Ja du vet, den där tjejen med dom konstiga ögonen".

Så redan som liten såg jag "konstig" ut. Jag lyckades tillslut övertyga Wiedenbaum till att jag är helsvensk och då var det dags för honom att hoppa av tåget. Nu sitter jag hemma och väntar på att klockan ska bli ca 16.00 så att jag kan börja ta mig till konserten! Jag kan inte fatta att jag ska dit. Det kommer bli så himla roligt!

Om ni tycker jag har konstiga ögon så har ni inte sett den här charmbollen.

Bild lånad från: http://farm1.static.flickr.com