Louise i New York City

Det är underbart väder idag. Det spritter i hela kroppen och jag har fjärilar i magen. Tänk vad lite värme och solsken kan göra mycket för ens humör. Eftersom jag slutade skolan klockan tio idag så bestämde jag mig för att ta en promenad hem.

Det finns många anledningar till att jag älskar Manhattan, en stor anledning är att olika delar av ön faktiskt känns som helt olika städer (ibland olika länder!). Jag började min promenad hem på Lexington avenue men tröttnade ganska snart. Då gick jag istället mot third avenue och sedan second avenue, och känslan är toltalt olika på de olika avenyerna. Jag kommer även att sakna känslan jag får när jag går vid korsningen av 47th street och Third avenue. Det var här jag spenderade mina första nätter på hotel,helt själv, när jag för första gången anlände till stan. När jag står vid den här korsningen så bubblar samma känslor upp och jag börjar genast tänka "Wow, är jag verkligen i New York? är JAG i New York? Det kan inte vara sant!"



Här kan man skymta Vanderbilt hotel där jag bodde de första nätterna innan jag flyttade ut till White Plains.


Det är en blandad känsla av att gå i de här kvarteren. En del av mig kommer ihåg hur imponerad och framför allt taggad jag var av att vara här. Sen efter ett tag så kommer jag ihåg att jag faktiskt var fruktansvärt nervös och rädd av att vara här själv. De första dagarna var verkligen en turbulent tid för mig. Nu när jag tänker tillbaka så märker jag hur mycket jag har utvecklats den dom där första dagarna i New York.

Jag känner mig inte längre spänd av att gå runt i stan. Jag känner mig heller inte lika liten som jag gjorde då. Nu går jag med säkra steg, och jag älskar att upptäcka nya och charmiga kvarter.

Efter många om och men så kommer en liten uppdatering. Jag hade en riktigt bra lördag och som tur var hade jag kameran med hela dagen.

Dagen inleddes med en promenad längs East River (mitt nya promenadstråk). Sen styrde jag stegen mot central park eftersom det var sånt fint väder.

Jag kommer verkligen sakna att bo som jag gör. Ett stenkast från East River, en kort promenad från Central Park, och några tunnelbanestationer från alla roliga affärer.


Jag gick förbi den här affärer på väg till parken. Måste verkligen hitta tillbaka dit och köpa ett lass choklad.


Med sånt här fint väder känns livet helt plötsligt roligare, lättare, och gladare.


Så, efter en uppfriskande promenad styrde jag stegen hem igen där jag hittade Ebba och Gustav. Vi satt och kollade på kort och förundrades över hur mycket man kan förändras! Det är alltid lika roligt att sitta och flamsa, skvallra, och skratta.

Alltid lika gott med pannkakor, sylt, och sour cream.


Efter maten kom saxen fram. Ebbas byxor blev lite trendigare med några extra hål och kedjor.


Efter en riktigt mysig eftermiddag var det dags att ge sig ut och festa lite. Jag, Anastasia och två av hennes kompisar bestämde oss för att ge Mansion en chans. Jag hade riktigt roligt och stället levde upp till mina förväntningar.

Min tröja var riktigt populär hela kvällen




Snygga dansare i (under)kläder

Jag hade en nära-döden-upplevelse idag under min Bio-Ethics lektion. Dom flesta som känner mig vet att jag har en hemsk fobi för nålar och blod. Det är en fobi som har lett till att jag har svimmat under blodprov eller när jag ska ta spruta, varit svimmfärdig när jag har kollat på film, och till att jag har svimmat eller mått illa om något i närheten blöder eller liknande. Alltså ingen höjdare som ni kanske förstår.

Under dagens lektion kollade vi på filmen "Miss Evers' Boys" som är baserad på en sann histora. Den handlar om en studie som gjordes på svarta män med syfilis, bara att männen inte fick reda på vad de studerades för. En riktigt tragisk och skrämmande historia. I alla fall, det var under en av scenerna som min nära-döden-upplevelser ägde rum. I scenen ska en av männen ta ett benmärgsprov, och eftersom det utspelar sig runt år 1930 så var nålarna inte speciellt trevliga (det är dom inte nu heller). Även om scenen inte var speciellt läskig så var det något som satte igång min fobireaktion.

Jag började bli varm och svettig (första tecknet på att jag ska svimma), sen höjdes min tinitus ett extra snäpp (NU visste jag att jag var på väg att svimma). Jag hade panik. Jag ville ju absolut inte svimma i klassrummet. I hopp om att jag skulle må bättre så lutade jag mig ner och la pannan mot bänken (nu började jag må illa). "Skit!!", I det här läget visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag bestämde mig hastigt för att ta mig ut ur klassrummet och in på toan för att kunna skölja av mig med kallt vatten.

När jag stapplandes hade tagit mig in till toan och sett min spegelbild så visste jag att jag tagit mig ut från rummet i rätt tid. Jag var vit (!) och hade små svettpärlor över hela pannan. Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga mig på golvet (SÅÅÅÅ ÄCKLIGT!!!) för att kunna få blod till hjärnan igen. När jag hade legat där ett tag och min tjutet i örat var så gott som normalt tog jag mig till handfatet och sköljde av mig med kallt vatten. Sen tog jag mod till mig för att gå in i klassrummet och kolla klart på filmen.

Ok, jag vet! Hur ynklig kan man bli? Jag är 21 år och jag kan inte ens kolla på en film som en normal människa. Tragiskt!

Åh, vad jag har ont idag! Det känns som att jag har sträckt varenda muskel i hela kroppen. Förklaringen till den här smärtan är Pacha.

Jag spenderade hela fredagen med Anastasiia. Vi shoppade, gick runt downtown, och fikade på ett ställde dom har choklad som specialité. det var underbart gott och alldeles för mättande. Vi delade på en chokladkaka och jag behövde inte äta något mer resten av dagen.

När vi satt och fikade bestämde vi oss för att ta oss till Pacha under kvällen. Det var bara till att ta sig uptown för att hämta mina grejer och sedan ta mig till Anastasiias lägenhet för att göra mig i ordning för festen. När kvällens outfit var bestämd, sminket lagt, och håret var som önskat var det dags att ge sig iväg. När vi passerade entreen fick vi två armband av vakterna. Ett som var till baren, och ett som var till VIP-hyllan (!). "SCORE!". Vilken underbar känsla. Vi dansade non-stop till klockan fyra på morgonen och då sa det stopp för mig. Mina fötter gjorde fruktansvärt ont och jag var trött som aldrig förr. Jag fick tjata på Anastasiia för att kunna ta mig från Pacha (hon var inte klar för kvällen), men det gick till slut.

En taxiresa och några timmars sömn senare vaknade jag med träningsvärk. Men det var helt klart värt det!

(Av någon anledning kan jag inte ladda upp mina bilder, men det kommer i snart)

Knappast. Jag gick mest och tyckte synd om mig själv på vägen från skolan. Aldrig har vägen från tunnelbanan kännts så lång som den gjorde idag. Det var snöslask överallt, och varenda korsning var som en insjö.

Så här såg det ut när jag gick hem.


När det är sånt väder finns det bara en sak som känns rätt att göra. Kura ner sig i soffan med en kopp te, kolla ut igenom fönstret och tänka "stackars satar som måste gå runt i det här vädret". Jag kom ganska långt i Matilde igår och jag ska sattsa på att läsa ut den idag.

Finns det något mysigare än att kura ner sig i soffan under en filt med en bra bok och en kopp te?


Ibland är det skönt att bara inte göra något alls.

Åh! Det står två brandbilar utanför vårat hus och halva kvarteret står strax utanför dom med. Det brinner tydligen i ett av husen brevid huset där jag bor. Riktigt hemskt och läskigt (tänk om det skulle börja brinna här). Men det har inte varit någon het brandman här och hämtat mig än så jag sitter lugnt kvar här och försöker PLUGGA i detta oväsen. Jag har ju för tusan prov i morgon som jag gärna skulle vilja få ett A på. Det är ju lättare sagt än gjort. Istället måste jag lyssna på när brandmännen står utanför och skrattar högt (japp dom skrattar, antar att det inte är någon allvarlig brand).

Jag skulle bara vilja öppna fönstret, sticka ut huvudet och säga
-Excuse me, can you please try to keep the noise down? i'm trying to study for a major test and you are, kind of, distracting me.. thank you!

Självklart kan jag ju inte säga detta, och självklart tycker jag att det är bra att dom är här!

Men jag måste plugga!! vad är use-related segmentation nu igen?

Pew, det har inte blivit av att jag har bloggat för jag har helt enkelt inte haft tid. Nu har Johanna och Matilda åkt hem igen så nu är det dags för en liten sammanfattning av vad vi har haft för oss.

Eftersom varken Johanna eller Matilda hade varit i New York tidigare så blev det såklart besök på lite turiststämplade ställen, såsom Brooklyn bridge, Ground Zero, Times Square, The Museum of National History, och så vidare. Det som jag tyckte var roligast var, helt klart, Madame Tussaude. Förutom alla vaxdockor fanns även Hall of Horrors och en 4D bio. För er som inte vet vad en 4D bio är så kommer här en lite förklaring. Man får sätta sig i biografen med extremt fula 3D glasögon (förstår verkligen inte varför dom måste vara så fula). När filmen var igång, och man såg allt i 3D så fanns en till effekt. Filmen var om världen under vattenytan, så när t ex en undervattensorm simmade runt en, var det något i stolen som petade till en i ryggen och man trodde nästan att det var en orm eller fisk som nuddade en. Under filmens gång började det även fläkta i salongen, man fick även vatten sprutat i ansiktet, och en vindpust i nacken. Det skulle inte förvåna mig om vanliga biografen kommer köra med samma koncept i framtiden.

Brangelina var inte så lika orginalen tycker jag.

Dockan på Johnny Depp var ruggigt lik!


Men, vi har ju gjort mer än att kolla på vaxdockor. Det har blivit en hel del shopping, och vi har ätit ute varje kväll. Det har helt enkelt varit en riktigt rolig och mysig vecka med mina skövdetjejer.

Veckans roligaste händelser och kommentarer:

* Vi var precis klara med våran middag på en Indisk restaurang. Matilda och Johanna var redan redo och gå när jag, som fortfarande satt på stolen, lutade mig ner för att ta upp väskan. Men istället för att lugnt ta upp väskan, föll jag och stolen ner på golvet. Ytterst pinsamt när två i personalen sprang fram för att kolla om jag mådde bra (eller om jag skulle stämma dom).

* På vägen till tunnelbanan i china town. Matilda förundras över alla försäljare och säger "Alltså det känns som att man är utomlands". Jag och Johanna svarar då skrattandes "Du ÄR utomlands!"

* Matilda slår till Johanna på benet av okänd anledning. Johanna skriker då "AJ, jag har känslor där!"

* Sista kvällen hade vi middag tillsammans med Ebba, Gustav, och Anastasiia. Gustav kom då med den här theorin om vem som egentligen ska betala för drinkarna. "Everybody knows that the taller guy pays for the drinks!".

Igår var det myskväll som stod på schemat! När det är kallt utomhus så finns det inget mysigare än att kura ihop sig i soffan och kolla på en film. Det var exakt vad jag, Ebba, och Gustav gjorde igår. Först kollade vi på Let's dance, där vi diskuterade programmet hej vilt, och vi var självklart inte sena med att kommentera alla fel deltagarna gjorde. Men "hey" det är väl därför man kollar på Let's dance (?). När programmet var över och vi hade förklarat våran kärlek till Morgan (alla förknippar honom med programmet "tippen" som vi älskade när vi var yngre) så var det dags att avansera till en film.


(http://www.dn.se/)  

Jag och Ebba har velat se filmen "The Happening" sedan vi såg en trailer för den på bio, waaay back in time. Man kan ju lungt säga att besvikelsen var stor. Jag vet inte varför, men jag hade skyhöga förväntningar på den filmen, även om jag inte riktigt visste vad den skulle handla om. Den var så grym och barbarisk att det var svårt att hålla ögonen på skärmen vid vissa tillfällen. Ebba och Gustav satt och asgarva vid ett tillfälle samtidigt som de sa "nej, va hemskt!!". Kan detta vara ett exempel på Freud's teori om människans försvarsmekanism? Att man skrattar istället för att gråta, skrika, ja vad man nu vill göra när det är läskigt. När filmen var över satt vi alla i shock och diskuterade alla dödsfall i filmen. Vems död var egentligen värst?

På vägen hem från skolan så gick jag bara och njöt i solen. Det är riktigt kallt ute idag, men solen skiner och det är inte ett enda moln på himlen. Jag måste helt enkelt ut och ta lite kort idag.

Min enda lektion idag var väldigt kort. Lektionen började klockan 8.55 och vi fick gå 9.30. Det är inte klokt. Efter det bestämde jag mig för att droppa min engelska klass eftersom jag inte står ut med den läraren. Det är en sån lättnad nu att veta om att jag slipper den här professorn. Jag vill ju verkligen inte spendera mitt sista kvartal med en professor som jag inte vill ha.

Nej nu ska jag ge mig ut på en promenad och sen blir det plugg som står på schemat.