Louise i New York City

Det är underbart väder idag. Det spritter i hela kroppen och jag har fjärilar i magen. Tänk vad lite värme och solsken kan göra mycket för ens humör. Eftersom jag slutade skolan klockan tio idag så bestämde jag mig för att ta en promenad hem.

Det finns många anledningar till att jag älskar Manhattan, en stor anledning är att olika delar av ön faktiskt känns som helt olika städer (ibland olika länder!). Jag började min promenad hem på Lexington avenue men tröttnade ganska snart. Då gick jag istället mot third avenue och sedan second avenue, och känslan är toltalt olika på de olika avenyerna. Jag kommer även att sakna känslan jag får när jag går vid korsningen av 47th street och Third avenue. Det var här jag spenderade mina första nätter på hotel,helt själv, när jag för första gången anlände till stan. När jag står vid den här korsningen så bubblar samma känslor upp och jag börjar genast tänka "Wow, är jag verkligen i New York? är JAG i New York? Det kan inte vara sant!"



Här kan man skymta Vanderbilt hotel där jag bodde de första nätterna innan jag flyttade ut till White Plains.


Det är en blandad känsla av att gå i de här kvarteren. En del av mig kommer ihåg hur imponerad och framför allt taggad jag var av att vara här. Sen efter ett tag så kommer jag ihåg att jag faktiskt var fruktansvärt nervös och rädd av att vara här själv. De första dagarna var verkligen en turbulent tid för mig. Nu när jag tänker tillbaka så märker jag hur mycket jag har utvecklats den dom där första dagarna i New York.

Jag känner mig inte längre spänd av att gå runt i stan. Jag känner mig heller inte lika liten som jag gjorde då. Nu går jag med säkra steg, och jag älskar att upptäcka nya och charmiga kvarter.

Efter många om och men så kommer en liten uppdatering. Jag hade en riktigt bra lördag och som tur var hade jag kameran med hela dagen.

Dagen inleddes med en promenad längs East River (mitt nya promenadstråk). Sen styrde jag stegen mot central park eftersom det var sånt fint väder.

Jag kommer verkligen sakna att bo som jag gör. Ett stenkast från East River, en kort promenad från Central Park, och några tunnelbanestationer från alla roliga affärer.


Jag gick förbi den här affärer på väg till parken. Måste verkligen hitta tillbaka dit och köpa ett lass choklad.


Med sånt här fint väder känns livet helt plötsligt roligare, lättare, och gladare.


Så, efter en uppfriskande promenad styrde jag stegen hem igen där jag hittade Ebba och Gustav. Vi satt och kollade på kort och förundrades över hur mycket man kan förändras! Det är alltid lika roligt att sitta och flamsa, skvallra, och skratta.

Alltid lika gott med pannkakor, sylt, och sour cream.


Efter maten kom saxen fram. Ebbas byxor blev lite trendigare med några extra hål och kedjor.


Efter en riktigt mysig eftermiddag var det dags att ge sig ut och festa lite. Jag, Anastasia och två av hennes kompisar bestämde oss för att ge Mansion en chans. Jag hade riktigt roligt och stället levde upp till mina förväntningar.

Min tröja var riktigt populär hela kvällen




Snygga dansare i (under)kläder

Jag hade en nära-döden-upplevelse idag under min Bio-Ethics lektion. Dom flesta som känner mig vet att jag har en hemsk fobi för nålar och blod. Det är en fobi som har lett till att jag har svimmat under blodprov eller när jag ska ta spruta, varit svimmfärdig när jag har kollat på film, och till att jag har svimmat eller mått illa om något i närheten blöder eller liknande. Alltså ingen höjdare som ni kanske förstår.

Under dagens lektion kollade vi på filmen "Miss Evers' Boys" som är baserad på en sann histora. Den handlar om en studie som gjordes på svarta män med syfilis, bara att männen inte fick reda på vad de studerades för. En riktigt tragisk och skrämmande historia. I alla fall, det var under en av scenerna som min nära-döden-upplevelser ägde rum. I scenen ska en av männen ta ett benmärgsprov, och eftersom det utspelar sig runt år 1930 så var nålarna inte speciellt trevliga (det är dom inte nu heller). Även om scenen inte var speciellt läskig så var det något som satte igång min fobireaktion.

Jag började bli varm och svettig (första tecknet på att jag ska svimma), sen höjdes min tinitus ett extra snäpp (NU visste jag att jag var på väg att svimma). Jag hade panik. Jag ville ju absolut inte svimma i klassrummet. I hopp om att jag skulle må bättre så lutade jag mig ner och la pannan mot bänken (nu började jag må illa). "Skit!!", I det här läget visste jag inte riktigt vad jag skulle göra. Jag bestämde mig hastigt för att ta mig ut ur klassrummet och in på toan för att kunna skölja av mig med kallt vatten.

När jag stapplandes hade tagit mig in till toan och sett min spegelbild så visste jag att jag tagit mig ut från rummet i rätt tid. Jag var vit (!) och hade små svettpärlor över hela pannan. Det hela slutade med att jag var tvungen att lägga mig på golvet (SÅÅÅÅ ÄCKLIGT!!!) för att kunna få blod till hjärnan igen. När jag hade legat där ett tag och min tjutet i örat var så gott som normalt tog jag mig till handfatet och sköljde av mig med kallt vatten. Sen tog jag mod till mig för att gå in i klassrummet och kolla klart på filmen.

Ok, jag vet! Hur ynklig kan man bli? Jag är 21 år och jag kan inte ens kolla på en film som en normal människa. Tragiskt!

Åh, vad jag har ont idag! Det känns som att jag har sträckt varenda muskel i hela kroppen. Förklaringen till den här smärtan är Pacha.

Jag spenderade hela fredagen med Anastasiia. Vi shoppade, gick runt downtown, och fikade på ett ställde dom har choklad som specialité. det var underbart gott och alldeles för mättande. Vi delade på en chokladkaka och jag behövde inte äta något mer resten av dagen.

När vi satt och fikade bestämde vi oss för att ta oss till Pacha under kvällen. Det var bara till att ta sig uptown för att hämta mina grejer och sedan ta mig till Anastasiias lägenhet för att göra mig i ordning för festen. När kvällens outfit var bestämd, sminket lagt, och håret var som önskat var det dags att ge sig iväg. När vi passerade entreen fick vi två armband av vakterna. Ett som var till baren, och ett som var till VIP-hyllan (!). "SCORE!". Vilken underbar känsla. Vi dansade non-stop till klockan fyra på morgonen och då sa det stopp för mig. Mina fötter gjorde fruktansvärt ont och jag var trött som aldrig förr. Jag fick tjata på Anastasiia för att kunna ta mig från Pacha (hon var inte klar för kvällen), men det gick till slut.

En taxiresa och några timmars sömn senare vaknade jag med träningsvärk. Men det var helt klart värt det!

(Av någon anledning kan jag inte ladda upp mina bilder, men det kommer i snart)