Louise i New York City

Idag fick jag den här frågan under min första lektion, oral communications. Jag fick frågan av ingen mindre än Jonathan som jag har döpt till "slemmisen" för att han är så fruktansvärt smörig och självgod. Snart kanske jag har ett till smeknamn till honom för hans allmänvetande verkar inte sträcka sig utanför hans eget skinn. Bara för att ni ska förstå varför den här historien är så fruktansvärt tragisk så måste ni veta att Jonathan vet om att jag är född i Sverige och bara bott i New York i tio månader.  

Våran lärare var sen till dagens lektion så vi satt i lektionssalen och pratade lite strunt medans vi fördrev tiden. Efter en stund så drog jag som vanligt mitt intresse till min nya "kladd" sida i min pärm och började rita lite allt möjligt. Helt plötsligt frågar Jonathan denna frågan "Are you considerd to be a foreigner?". Jag fortsatte att rita och började såklart skratta lite smått för jag trodde att detta var ett av hans små knepiga skämt. Men, när jag kollade upp så såg jag att han inte skrattade med mig, "herregud!" tänkte jag, menar han allvar? "Jonathan, you know I'm from Sweden we talked about this like ten times". Då trodde ju jag att jag hade gjort mig själv förstådd, men icke (!) Hans motsvar var "Yeah I know that, but are you a foreigner?". Just då visste jag inte om jag skulle skratta eller gråta. Det enda jag kunde göra var att säga att "JA" jag är utlänning och bara undra hur han inte kunde veta vad det ordet faktiskt betyder. Är inte det här sorgligt?

Jag höll ju mitt tal idag också. Jag var den andra och sista att hålla tal idag och jag var som alltid lite smått nervös. Idag vart det lite extra nerver på spänn för jag gick upp efter en tjej som fick alla i hela klassrummet att tjuta av skratt. Jag bara fick bilden i huvudet att jag skulle förstöra hela stämningen och skapa en ny stämning som skulle få en kyrkogård att verka rolig. Som tur var så var det inte så, "publiken" skrattade där dom skulle skratta och jag tog mig igenom mitt tal ganska smärtfritt tills jag skulle visa mitt klipp. Jag hade ju gått in på Youtube och börjat ladda hem mitt klipp innan jag började hålla mitt tal. När det sedan var dags för mig att tycka på play så fick jag hjärtat i halsgropen. Klippet var ju bara laddat till en fjärdedel och den laddade inte mer.

Jag fick helt enkelt visa det som var laddat och förklara hur resten av klippet skulle vara. Det som var riktigt jobbigt var att hela min avslutning handlade om mitt klipp för första meningen var "Ja om inte det här klippet sammanfattar allt som jag har sagt i detta tal så...". Som ni säkert förstår så kunde jag ju inte inleda mitt avslut så längre så jag var tvungen att försöka snirkla mig ur denna otroligt jobbiga situation. Aja, det verkade som att dom andra gillade det ändå och det var faktiskt två personer som frågade mig om vad filmen hette för att senare leta reda på den.
Jag kommer inte ihåg om jag har berättat om vad mitt tal handlade om innan så jag berättar det nu. Mitt tal handlade om den Svenska filmen "Så som i himmelen" och våran uppgift var att försöka få andra att se på filmer som vi själva tycker är bra. Vad kan vara bättre än att sälja in en Svensk film hos ett gäng Amerikanare? Om någon nu skulle undra så var det engelsk text till klippet som jag skulle visa, bara så att inte någon tror att jag är ett pucko som visar klipp på svenska när ingen annan kan det språket.

Nej, nu ska det bli lite mer läxläsning innan min religionslektion börjar. Nu får vi se vad professor Weidenbaum hittar på denna vecka. Det är alltid lika spännande.