Louise i New York City

Jag har en skyddsängel som heter Johanna och som har varit min klippa så länge som jag kan minnas. Jag har inte varit mig själv på några dagar och ikväll när jag och Johanna satt hemma i hennes kök så kände jag bara hur jag brast ihop. Det är så mycket som jag har tänkt på och som har bekymrat mig under en period som jag bara var tvungen att få ur mig. Allt från en ex-pojkvän som visade sig vara ett totalt svin till att jag saknar livet här hemma. Det är så skönt att kunna sitta med henne för jag behöver inte ens säga något, hon förstår ändå och hon vet exakt vad hon ska säga för att få mig att må bättre. Hon känner mig utantill och innantill och jag vet allt om henne, eller kanske inte allt, men det jag inte vet om Johanna är nog inte värt att veta. Tack för att du finns! När vi satt i Johannas soffa så spelade vi våran låt som är more than useless med relient k. Den stämmer in så bra på oss, eftersom vi båda två blir lite deppiga ibland och alltid tyr oss till varandra. Sometimes I feel like I'm not any good at all, and sometimes I wonder why, why I'm even here at all. But then you asure me, I'm a little more than useless, when I think that I can't do this, you promise me that I'll get trough this and do something right, do something right for once