Louise i New York City

Vilken helg! En galen lördag som resulterade i en hemsk söndag.

Jag antar att ni vet vad jag menar, men jag förklarar ändå. Allt började helt lugnt med att jag åkte hem till Anastasiia för att kolla in hennes nya lägenhet, och för att sedan gå ut och dricka lite. Efter en kort visit i hennes lägenhet, som är riktigt snygg by the way, började vi gå Park Ave ner och bestämde oss då för att äta lite sushi. Så blev det, och vi hamnade i en sushirestaurang vid Park Ave och 18th street. Riktigt god sushi och starka drinkar(!). Låt mig bara säga att Anastasiia som är från Ukraina har en extremt hög tolerans mot alkohol (!) något som jag inte har, och som jag verkar glömma varje gång jag träffar henne. I alla fall, efter två drinkar, lite sushi, och mycket roligt prat om vad vi har gjort över sommaren, bestämde vi oss för att dra vidare till coffee shop på Union square. Så blev det, och Anastasiias kompis som stod i baren blandade till ännu starkare drinkar! Vi spenderade resten av kvällen där och när klockan var 4.00 stängde Coffee Shop och det var bara till att haffa en taxi och ta sig hem.


En gammal bild, men här är jag och Anastasiia.

När jag vaknade på söndagen slogs jag av en baksmälla som hade fått Supermannen att be om nåd! Jag vaknade första gången vid 11 och insåg ganska snart att det var lika bra att somna om. Men innan jag lyckades somna låg jag och tänkte "varför?" ett tag; Varför tog jag dom sista drinkarna?, varför lär jag mig aldrig att inte dricka lika mycket som Anastasiia?, Varför gick jag ens ut?, Varför vaknade jag?. Ja ni förstår, efter en stund lyckades jag somna om och jag vaknade sedan vid två. Hela dagen gick åt till att tycka synd om mig själv och till att kolla på film, så det blev inte så mycket pluggande gjort. Något som jag måste ta hand om idag istället.

Imorn har jag mitt final exam i Accounting och jag börjar bli riktigt nervös! Det blir till att plugga som en galning och bara hoppas på det bästa.

..och det har samlats mängder av människor vid ground zero!

Som jag sa i mitt förra inlägg, begav jag mig till ground zero direkt efter min första lektion. Det var med en klump i magen som jag gick runt samlingsplatsen där människor från världens alla kanter stod samlade. Själva området ground zero var självklart avspärrat så att inga bilar kunde passera. Men det gör väl inte så mycket, för man ser inte så mycket av själva platsen ändå. Jag har besökt platsen förut, och självklart har jag blivit berörd av att se det totala kaoset. Men, idag var det en helt annan känsla i luften. Luften var laddad, och för första gången har det gått upp för mig hur känslosam den här dagen måste vara för USA. Det är svårt för mig som inte var här 11:e September 2001 att förstå exakt hur alla påverkades, men att se alla människor samlas för att hedra och minnas de som gick bort under attacken är, för mig, tröstande på något vis. Det betyder att människor fortfarande bryr sig, och att ingen har glömt.

Jag har hört att både Obama och McCain ska hålla tal vid Ground Zero idag, det ska bli intressant att höra vad dom har att säga.

Klockan är snart halv sju och jag har en lektion i oral communications klockan åtta. Det är så skönt att jag inte behöver göra något i den kursen längre. Planerar att ta med mig min stora röda on-the-go mugg fylld med kaffe och bara mysa i klassrummet medans andra ger sina final speeches.

Just det ja, kom precis på att vi alla verkar leva fortfarande. Får väl gratulera media som ännu en gång lyckats skrämma upp allmänheten, antar att det var det som var meningen. Jag är helt säker på att media blåste upp hela "domes day" tills det inte låg så mycket sanning i det längre, det har ju hänt förr. Men det är väl därför man köper tidningar, lyssnar på radio, och kollar på tv; man vill ha lite spänning i vardagen.

Förutom att vi verkar leva denna underbara morgon så är det 11 september idag. Eftersom jag har min lektion väldigt nära world trade center, planerar jag att gå dit efter lektionen och försöka ta några kort som jag kan lägga upp här på bloggen. Jag kan inte förstå att det har gått sju år redan, är det bara jag som tycker att tiden har gått fort sedan attacken?


Bilden är lånad från http://freethoughts.org/archives/9-11-n.jpg

Sitter som vanligt i soffan med en mugg med nybryggt kaffe på bordet brevid mig. Är klar med frukosten och det är väl egentligen bara till att börja med min dag. Det enda som står i min väg är jag själv, är seg som sirap just nu. Det tog en hel evighet för mig att komma ur sängen idag, fastän jag hade ställt klockan på 9.00. Mitt morgon humör blev inte direkt bättre när jag gick in på aftonbladets hemsida. Det första jag ser är att jordens under gång är här. När ska forskare lära sig att man inte ska leka gud? Varför ska man återskapa big bang när man vet att det kan gå fruktansvärt fel? Jag tvivlar på att informationen dom får ut från sitt experiment kommer vara värt hela jordens befolkning. Men det är ju bara min åsikt.

Jag har blivit på lite bättre humör nu, för jag lyssnade på Oasis nya singel The Shock of the Lightning. Det är på tiden att dom släpper ett nytt album, och efter att ha hört den här låten har jag ganska höga förväntningar på hela albumet.

Nu är det dags, jag ska äntligen köpa ett par nya Converse. Jag har spanat in ett par helsvarta ett tag nu, och det ser ut som att ett par kommer hamna på min skohylla "den totala sko-röran på hallgolvet" idag.



Men, vem vet? Jag kanske kommer hem med ett par shockrosa skor  istället.

Jag har även planerat ett besök i Marc by Marc Jacobs butiken. Har hört på ryktesvägen att det finns en väldigt snygg döskallebrosch där. Intressant värre.

Jag slutar aldrig förvånas över vissa människor i tunnelbanetågen. Igår till exempel, satt jag i samma vagn som en riktigt udda människa. Han satt ensam i en fullsatt vagn, då menar jag att precis där han satt fanns satt inga andra människor. Det såg ut som att han hade ett slags magnetfält runt om sig där ingen annan kunde vistas. Denna människa pratade för sig själv på spanska medans han vaggade fram och tillbaka med ögonen stängda. Han satt redan i vagnen när jag hoppade på på 86street, och han satt kvar när jag gick av på Fulton street (!). Under den tiden pratade han non-stop, och han vevade runt med händerna när han sa något viktigt. Eller, nu vet jag ju inte om det var viktigt eftersom han pratade på spanska, men det lät viktigt i varje fall.

Han toppade utan tvekan en annan udda människa jag stötte på för ett tag sedan. Denna människan satt givetvis brevid mig, och jag som har så svårt att hålla mig för skratt var tvungen att flytta mig ifrån honom. Han satt och sjöng någon låt i överdrivet hög falsett, förutom när han avbröt sin "skönsång" för att "beatboxa" och säga "Hey Johnny, Go Johnny!". Jag kunde inte tro mina öron eller ögon, och han lät så fruktansvärt roligt så jag kunde inte sluta skratta. I rädsla av att han skulle bli arg och få något utbrott på mig så flyttade jag mig ifrån honom.

Jag antar att detta är lite av charmen med en storstad, vart man än vänder sig så möter man udda människor som förgyller ens vardag.

Detta är helt sjukt, efter att ha fasat över mitt final speech i flera dagar så släppte äntligen min skrivkramp igår. Nu hoppas jag att detta håller i sig så att jag kan skriva klart hela talet idag (innan kvällen) och även hinna öva lite.

Jag måste köpa ett par skor, gärna converse, för det enda par som jag kan använda nu (utan att få ont i fötterna) är mina slitna flipflops. Dom är inte speciellt promenad-vänliga måste jag säga, för jag får ont i ryggen efter att ha gått i dom för länge. Det blir till att köpa skor nu i helgen. Helst ett par helsvarta converse.

Välkommen till Ebba som nu också bloggar på blogg.se.
ebbalotta.blogg.se

Idag har jag gått omkring med mina stressnerver utanpå skinnet. Mitt final speech är redan här och ikväll får jag reda på om jag ska presentera imorn eller inte. Grejen är att jag inte är klar med mitt tal än och en lätt hopplös känsla har bosatt sig i min hjärna. Det är ju bara att skriva talet, men jag har verkligen någon slags mental block just nu och det går inte att formulera en enda mening till mitt tal. Det känns helt omöjligt. Jag hoppas verkligen att jag inte behöver presentera imorgon för jag vet inte vart jag ska ta vägen. Nu har jag spenderat ca. 40 minuter framför datorn och kollat massa strunt som jag absolut inte har tid med. Jag har kollat facebook, myspace, youtube, bilddagboken, youtube, aftonbladet, myspace, osv.

Jag skulle vilja forska i varför man får en mental block i stressande stunder. Det skulle vara intressant att veta, men det bästa skulle vara att hitta något sätt att komma runt denna block. Jag måste ju skriva ett tal, men jag hinner inte ens sätta min penna mot mitt papper utan att jag lägger ifrån mig pennan igen. Helt sjukt.

Aja, snart är ju den här terminen slut och då blir det en veckas lov. Det ska bli så skönt att kunna koppla bort skolan ett tag och lugna ner mig lite. Jag har en känsla av att det kommer behövas inför nästa kvartal.